Introduktion: Tillverkningsprocessen förplastprodukteromfattar huvudsakligen fyra nyckelprocesser: formning av gjutformar, ytbehandling, tryckning och montering. Ytbehandling är en oumbärlig nyckeldel. För att förbättra beläggningens bindningsstyrka och ge en god ledande bas för pläteringen är förbehandlingsprocessen oumbärlig.
Ytbehandling av plastprodukter
Omfattar huvudsakligen beläggningsbehandling och pläteringsbehandling. Generellt sett har plaster en hög grad av kristallinitet, låg polaritet eller ingen polaritet, och låg ytenergi, vilket påverkar beläggningens vidhäftning. Eftersom plast är en icke-ledande isolator kan den inte pläteras direkt på plastytan enligt de allmänna specifikationerna för galvaniseringsprocessen. Därför bör nödvändig förbehandling utföras före ytbehandling för att förbättra beläggningens bindningsstyrka och ge ett ledande bottenlager med god bindningsstyrka för pläteringen.
Förbehandling av beläggning
Förbehandling innefattar avfettning av plastytan, dvs. rengöring av olja och släppmedel på ytan, och aktivering av plastytan, i syfte att förbättra beläggningens vidhäftning.
1. Avfettning
Avfettning avplastprodukterI likhet med avfettning av metallprodukter kan avfettning av plastprodukter göras genom rengöring med organiska lösningsmedel eller avfettning med alkaliska vattenlösningar som innehåller tensider. Avfettning med organiska lösningsmedel är lämpligt för att rengöra paraffin, bivax, fett och annan organisk smuts från plastytan. Det organiska lösningsmedlet som används bör inte lösas upp, svälla eller spricka plasten, och det har en låg kokpunkt, är flyktigt, giftfritt och icke-brandfarligt. Alkaliska vattenlösningar är lämpliga för avfettning av alkaliresistenta plaster. Lösningen innehåller kaustiksoda, alkaliska salter och olika tensider. Det vanligaste tensidmedlet är OP-serien, dvs. alkylfenolpolyoxietyleter, som inte bildar skum och inte stannar kvar på plastytan.
2. Ytaktivering
Denna aktivering syftar till att förbättra ytegenskaperna hos plast, det vill säga att generera vissa polära grupper på plastytan eller att göra den ruggig så att beläggningen lättare kan vätas och adsorberas på arbetsstyckets yta. Det finns många metoder för ytaktiveringsbehandling, såsom kemisk oxidation, flamoxidation, lösningsmedelsångetsning och koronaurladdningsoxidation. Den mest använda är kemisk kristalloxidationsbehandling, som ofta använder kromsyrabehandlingsvätska, och dess typiska formel är 4,5 % kaliumdikromat, 8,0 % vatten och 87,5 % koncentrerad svavelsyra (mer än 96 %).
Vissa plastprodukter, såsom polystyren och ABS-plast, kan beläggas direkt utan kemisk oxidationsbehandling. För att få en högkvalitativ beläggning används även kemisk oxidationsbehandling. Till exempel kan ABS-plast efter avfettning etsas med en utspädd kromsyrabehandlingsvätska. Dess typiska behandlingsformel är 420 g/L kromsyra och 200 ml/L svavelsyra (specifik vikt 1,83). Den typiska behandlingsprocessen är 65℃-70℃/5 min-10 min, vattentvättning och torkning. Fördelen med etsning med kromsyrabehandlingsvätska är att oavsett hur komplex plastproduktens form är, kan den behandlas jämnt. Nackdelen är att operationen är farlig och det finns föroreningsproblem.
Förbehandling av beläggning
Syftet med förbehandling av beläggning är att förbättra beläggningens vidhäftning till plastytan och att bilda ett ledande metallunderlager på plastytan. Förbehandlingsprocessen omfattar huvudsakligen: mekanisk uppruggning, kemisk avfettning, kemisk uppruggning, sensibiliseringsbehandling, aktiveringsbehandling, reduktionsbehandling och kemisk plätering. De tre första punkterna är att förbättra beläggningens vidhäftning, och de fyra sista punkterna är att bilda ett ledande metallunderlager.
1. Mekanisk uppruggning och kemisk uppruggning
Mekanisk uppruggning och kemisk uppruggningsbehandling syftar till att göra plastytan ojämnare med hjälp av mekaniska respektive kemiska metoder för att öka kontaktytan mellan beläggningen och substratet. Det anses allmänt att den bindningskraft som kan uppnås genom mekanisk uppruggning endast är cirka 10 % av den vid kemisk uppruggning.
2. Kemisk avfettning
Avfettningsmetoden för förbehandling av plastytor är densamma som avfettningsmetoden för förbehandling av beläggning.
3. Sensibilisering
Sensibilisering innebär att adsorbera vissa lättoxiderade ämnen, såsom tenndiklorid, titantriklorid etc., på ytan av plast med viss adsorptionskapacitet. Dessa adsorberade lättoxiderade ämnen oxideras under aktiveringsbehandlingen, och aktivatorn reduceras till katalytiska kristallkärnor som stannar kvar på produktens yta. Sensibiliseringens roll är att lägga grunden för det efterföljande kemiska pläteringsmetallskiktet.
4. Aktivering
Aktivering innebär att behandla den sensibiliserade ytan med hjälp av en lösning av katalytiskt aktiva metallföreningar. Dess kärna är att doppa produkten som adsorberats med reduktionsmedlet i en vattenlösning innehållande ett oxidationsmedel av ett ädelmetallsalt, så att ädelmetalljonerna reduceras med S2+n som ett oxidationsmedel, och den reducerade ädelmetallen avsätts på produktens yta i form av kolloidala partiklar, vilka har en stark katalytisk aktivitet. När denna yta doppas i en kemisk pläteringslösning blir dessa partiklar katalytiska centra, vilket accelererar reaktionshastigheten för den kemiska pläteringen.
5. Reduktionsbehandling
Före kemisk plätering doppas de produkter som har aktiverats och tvättats med rent vatten i en viss koncentration av reduktionsmedelslösning som används vid kemisk plätering för att reducera och avlägsna den otvättade aktivatorn. Detta kallas reduktionsbehandling. När kemisk koppar pläteras används formaldehydlösning för reduktionsbehandling, och när kemisk nickelpläteras används natriumhypofosfitlösning för reduktionsbehandling.
6、Kemisk plätering
Syftet med kemisk plätering är att bilda en ledande metallfilm på ytan av plastprodukter för att skapa förutsättningar för galvanisering av metallskiktet i plastprodukter. Därför är kemisk plätering ett viktigt steg i plastgalvanisering.
Publiceringstid: 13 juni 2024